Ännu en framgång, tänk om fler gjorde som jag sa

Jantelagen kan slänga sig i väggen, när det gäller mitt arbete så vet jag att jag är extremt skicklig, finns ingen anledning att inneha någon falsk blygsamhet om det. Speciellt inte i min egenskrivna blogg...
 
Jag har jobbat extremt hårt och jobbar fortfarande för att förbättra mitt kunnande så det är kul att få behållning för allt slit. Många av mina arbetsuppgifter är av tämligen oprisad art, det vill säga att jag oftast gör "bakgrundsarbeten" som sällan syns eller uppmärksammas. Nu är det till stor del självvalt, jag behöver inte ha en massa okända människors lovord för att veta att det jag gör är bra. 
 
Så vad klagar jag för? Nä, det var inte meningen, vart bara så mina tankar kom på print här. Skönt att gnälla av sig mellanåt. I vilket fall så har jag på senaste tiden haft mycket goda resultat så jag är tämligen nöjd med mig själv, mina rehabiliteringsprogram har en makalös bra effekt.
Och just rehabilitering ligger mig varmt om hjärtat så det känns riktigt härligt när folk äntligen lyssnar och följer mina föreskrifter. 
 
Det är förvånansvärt mycket folk som kommer till mig för råd och hjälp med skador, som tror att jag med ett magiskt trollspö kommer trolla bort alla deras sorger och bekymmer...Så blir de besvikna när det visar sig att de själva måste engagera sig i sin egen skaderehabilitering...
 
Nu på senaste har jag dock börjat bli ännu mer "brutal" i min ärlighet, tidigare har jag försökt hjälpa folk även när jag märker att de inte är beredda att ta eget ansvar, men nu så säger jag som det är direkt. Att rehabilitera en skada är i många fall ett krävande arbete som man måste vara lika engagerad i som sin vanliga träning och arbete. 
 
 

Jag tycker verkligen inte om "goda råd"

Tänkte skriva att jag hatar dem, men det kanske är att överdriva. Alltså jag kan på ett sätt förstå att det ligger i vissa personers verkliga intresse att försöka ge goda råd, men jag har då aldrig fått ett gott råd som jag inte själv efterfrågat. 
 
Det värsta (i mitt tycke) är när folk ska ge sig på att förklara för mig om träning, kost, hälsa...Som läkare, skolsystrar, psykiatiker och liknande som anser sig sitta lite över oss "vanliga dödliga" som inte innehar något fin titel eller tjusigt diplom.
 
Alltid samma trötta visa om hur viktigt det är att få frisk luft (gärna i kombination med promonader), motionera regelbundet, äta mycket frukt och grönt (här kommer den fina foldern från livsmedelsverket fram) och så vidare. Jag menar, de råden är så utdaterade så jag orkar inte ens kommentera.
Finns det verkligen någon människa i min ålder som inte iallafall hört detta i skolan? 
 
Ibland försöker jag att påpeka att jag faktiskt är utbildad hälsocoach (är så mycket mer men inbillar mig att titelfolk lyssnar bäst på en annan titel) med resultat att de säger "ja men då vet du ju hur viktigt det är med bla bla bla" alltså man får ändå sitta och lyssna till deras "goda råd" bara med en ytterligare förmanande ton i rösten.
 
Nä vill jag veta något så frågar jag efter det, alternativt går på en föreläsning hos någon som verkar ha något intressant att säga. 
 
 

Hur svårt ska det vara att använda sig av hyfsat språkbruk?

Att jag inte hyser stort hopp för mänskligheten är inte någon välbevard hemlighet. Det räcker att vakna på morgonen och slänga en blick på senaste notiserna från nyheterna för att bara vilja somna om igen, för evigt. Och då ska vi inte ens nämna dagens alla dokusåpor, det kan vi gå djupare på en annan gång (hurra).
 
För det mesta brukar jag stänga av för omvärlden, men en sak som jag har extremt svårt att ignorera är när folk inte kan använda sig av vanligt hyffs och språk.
 
Nu talar jag inte om att man behöver uttrycka sig som någon form av proffesor, nä inte alls, men hur svårt ska det vara att säga tack och undvika att byta ut vartannat ord med svordomar? Nu talar jag om de mer "grova" svordomarna, inte "sjutton också" eller "fasiken". 
 
Är det något jag är stenhård på i mitt hem så är det de enkla reglerna, helt säkert tack vare att jag själv blev uppfostrad så. Vilket jag är otroligt tacksam för. 
 
Det kan tyckas vara en småak för vissa att hänga upp sig så extremt på detta (och om du är en av dem så utgår jag från att du är en av dem som säger "shit" och "fan alltså" som om ditt liv hänger på det), men det visar mycket på vilken uppfostran och typ av karaktär du innehar. 
 
Det råder stor uppmärksamhet kring "MeToo" på sociala medier, men få lägger tanke bakom "grunden" vi ger våra unga. Att acceptera att de får bete sig som de vill verbalt är faktiskt ett steg, en "gräns" om man vill, mot att visa att det är OK att bete sig illa på fler sätt. 
 
Något värt att tänka på?
 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg