grenathegreat

A blog about training, makeup,beauty and health.

En dag som jag gärna kan glömma

Allmänt arbete, hälsa, tankar Permalink0
Av många anledningar. Det här kommer inte bli ett inlägg av det glada, peppiga slag (som om jag någonsin skriver ett av dessa) det kommer snarare bli ett jytter av funderingar och eftertankar från en allt i genom dålig dag helt enkelt.
 
Den grundläggande anledningen till att detta var en dålig dag var begravningen av min kära farmor. Så en tråkig anledning att träffa släktingar på redan där, lägg sedan till det faktum att jag är helt, totalt och fullständigt social inkompetent så har vi receptet för själva definitionen av en dålig dag.
 
Men så illa kan det väl inte vara? Tänker nu kanske den som inte känner mig så väl, men jo, så illa är det med mig. Jag är i "vanliga fall" ,det vill säga vid tillfällen jag arbetar, rätt svår att förstå sig på. Detta inser jag utan att någon behöver förklara det för mig.
Skulle kunna skylla det på min Aspergers diagnos, men då hade jag varit orättvis mot mina övriga sociala oförmågor. Alltså, klart att mina diagnoser spelar in, dock tror jag att det helt enkelt bara inte är meningen att jag ska göra mig förstådd med någon utanför mig själv.
 
Nu kom jag in på ett sidospår här (vilket jag är expert på) men iallafall för att summera dagen så kortfattat som det nu kan vara möjligt för mig...
Iallafall, för det första har jag extremt svårt att visa äkta känslor inför folk (om vi bortser från fullständigt rabiata utbrott) , för det andra så har jag dessutom extremt svårt att hantera andras känslor. Så vid såna här tillfällen där man förväntas gråta ögonen ur sig, sittandes ihop med andra människor som verkligen gråter ögonen ur sig så blir situationen för mig något (helt fullständigt) obekvämt.
 
Sen är jag så okyrklig som en människa bara kan bli, jag finner hela situationen som nästan komisk (helt fel tillfälle att sitta och hånle för sig själv), jag kan inte ens "uppskatta" den "fina" stämingen utan tänker bara på hur jag absolut inte kommer tillåta en begravningscermoni när jag dör, bara bränn upp mig eller donera mig till vetenskap tack. 
 
Så kommer vi sen till den obligatoriska middagen efteråt, då man ska artigt konversera...nog kan jag vara artig, inte det som är problemet men jag har absolut ingen aning vad jag ska prata om. 
När folk frågar vad man jobbar med så ska man försöka förklara något som jag knappt kan beskriva för mig själv.
Dock ger jag mig ändå in i ett fruktlöst försök att snabbförklara neurovetenskap...Folk tittar tomt.
Gör ett nytt försök att beskriva sporttherapist aspekten...Folk tittar ännu mer tomt.
Försöker en sista gång och säger att mitt mål för året är att få vara med och dissekera en  människa så man kan få studera nervtrådar på nära håll... Ok, till och med JAG insåg att det var helt felt tid och plats att säga det.
 
Ursäktade mig sedan så fort jag bara hade min pappas tillåtelse, så jag kunde få komma hem till den tomma lägenheten och krypa ner i soffan med min vovve och börja fokusera tankarna kring kommande arbete.
 
Till top